Kaffebröd och piska

Halvvägs mellan Lech och Oberlech

"Nästa gång vi är lediga tillsammans, det är väl i Påsk då."

Så lät det i förrgår, då jag och Jonny hade en väldigt härlig dag tillsammans.

De har nämligen varit en man kort i köket - och med sexrättersmeny varje kväll för cirka 80 gäster, är 4 väldigt många färre kockar än 5. Det har funkat bra med halvfullt hotell, men från och med helgen har vi fullt hus.

Vi ville ta en härlig promenad i det strålande vädret - vad vi inte räknade med var att dalens sol redan försvann bakom det där himla berget kl 13.


Vi sträckte på nackarna och såg att Oberlech - Övre Lech - fortfarande badade i solsken. Vi ändrade vår promenadrutt och påbörjade lite "bergsbestigning".



Efter de tunga backarna som slingrar sig upp till orten så satte vi oss i solen på en uteservering och drack det mumsigaste vi kunde komma på. Herregud vad härligt - det var stekhett i solen. Jag gottade mig en varm choklad med en skvätt rom, jag släkte törsten med svartvinbärsjos blandat med mineralvatten. Jonny tog en vanlig varm choklad med en cola, lilla gubben haha. När det dumma berget var i vägen för solen en andra gång fick vi väldigt bråttom att betala, det var plötsligt iskallt.

Men - det här är inte ett nostalgiskt inlägg. Nej nej, idag fick vi nämligen reda på att den sista kocken är anställd! Vi har även blivit en till i service, och den oron som har funnits i bakhuvudet har lättat. Hoppas nu att alla klarar sig igenom hela säsongen också.

Nu sitter jag vid datorn efter ett arbetspass, jag har som alltid lärt mig några nya saker, fått gäster att skratta och må bra, blivit utskälld, gjort något litet misstag som jag vet hur jag ska göra bättre nästa gång, har bara haft nöjda gäster ikväll...

Det är förresten så det fungerar här: Zuckerbrot und Peitsche - kaffebröd och piska lyder ordspråket (fri översättning haha). En blandning av brutal utskällning och komplimanger ska ge de bästa arbetarna, säger man här. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det, men det känns ganska tröttsamt ibland.

Jag sitter i alla fall här ikväll med alla mina vanliga känslor plus den stora lättnaden att allt kanske ordnar sig med personalen ändå. Godnatt!

Var är mitt luciatåg?

Att flytta utomlands och börja jobba efter studenten är nog det bästa val jag någonsin har gjort. Målen var: lära mig tyska, jobba, bli självständig, ha kul och våga. I morse när jag vaknade upp så kom jag plötsligt ihåg hur fantastiskt det har varit och vad erfarenheterna har givit mig. Nu är jag här i Österrike för andra året i rad med min pojkvän och mår mycket bättre än vad jag gjorde innan resan började. Den tydligaste förändringen är hur min självkänsla och självbild har utvecklats - Jag älskar att känna mig behövd. Arbetet här kan vara väldigt krävande: tungt för kroppen och stressigt för huvudet. Samtidigt så tycker jag, för det mesta, att det är kul och givande - det skänker mig många spännande möten och lärdom av yrket.

Sen är det något speciellt med Lech, alla som jobbar här jobbar mycket och under ungefär samma villkor, under högsäsongen. Gemenskapen märks särskilt tydligt på alla after-work-kvällar här nere i orten. I Lech festar nämligen inte turisterna så mycket, de åker mest skidor och är i säng ganska tidigt. Det betyder att det ibland nästan bara är "kollegor" som är ute om kvällarna, i princip alla arbetar inom gastronomin. Vid ett bord sitter några receptionister, en sommelier, kallskänka och bartender. Vid baren står jag, en servitris, med min patissier, vår chefskock och diskare. Det är som en speciell gemensam känsla, alla är lite trötta, orkar inte riktigt klä upp sig och de flesta ska jobba dagen efter igen. Det kanske inte låter som så ideala förhållanden för att ha kul, men det blir det verkligen!

Min och Jonnys utsikt från vårt fönster i vårt rum här. När man bor i pisten spelar det inte så stor roll att man bor lite under "marknivån".




Förra året rörde det mig inte så mycket i ryggen att det var juletider hemma, jag tog gärna ett års paus ifrån det eftersom det var så spännande här... jag kom ju på först i mars att jag glömt bort att lyssna på Tänd ett ljus, till exempel. I år så saknar jag det redan nu. Idag är det Lucia och jag önskar verkligen jättemycket att hade fått kolla på ett luciatåg, ätit lussebullar och druckit glögg med russin och mandel. Det får bli nästa år. Vi har i alla fall det bästa vintervädret, utan brinnande tunnelbana och hemska stormar, och det är alltid något.

Ändå väldigt mysigt, eller hur :)

Effektiv dag

Idag skulle jag tydligen vara ledig, känns lite konstigt, kände inte något riktigt behov av det (än). Men jag har utnyttjat dagen till fullo!

Utmaningar avklarade:

1 Väcka Jonny.

2 Titta på SVT play.

3 KÖPA BILJETTER TILL ROBBIE WILLIAMS KONSERT I GLOBEN I MAJ. Alla som kände mig i nedre tonåren vet att han (lite för) länge var min absoluta kärlek, idol och idealman.

4 Ta mig ner (och upp) för backen som leder till hotellet utan att halka.

Ni vet när det snöar så mycket att man måste gå med huvudet nedåtvänt för att inte få snöflingor i ögonen? Det blåste inte ens, var bara så sjukt mycket snö i luften. Jag fick se mer av mina finska vinterkängor än Lech, min första promenad i dagsljus. Men det är skönt med riktigt vinterväder, tycker synd om er stockholmare och gotlänningar.

Kontrast mellan där jag var för några dagar sedan:

Och idag:

5 Posta tillbaka min rumsnyckel till Stuttgart (woops).

6 Gymma! Bangade på 10-gångerskort, valde 5. Det klarar jag väl av till påsk. Men visst har jag blivit lite muskulösare under året som gått? De här bilderna togs med typ 360 dagars mellanrum, på exakt samma plats.

Här är det tillhörande inlägget från förra året. (familj: tryck på ordet Här)

Bönburgare med svartvinbärsjos

7 Dricka en shake på äggvita och äta en proteinbar som återhämtning av träningen... ja, typ:

8 Prova alla hotellets Dirndl-blusar för att välja ut de minst pinsamma. Jag pallar nämligen inte att gå runt i puffärmar. Jag har för övrigt samma sorters Dirndls som förra året, skönt, de är så fina.








Resten av kvällen ska jag ta det lugnt, jag ska skänka många tysta minuter, med tanke på Xaver och Sven eller vad de ska kallas. Och till Nelson Mandelas minne.

Åter i Lech

När tåget körde runt bodensjön, genom Lindau, kände jag mig väldigt nostalgisk. Jag kom över gränsen till Österrike och började få lite ångestkänslor - snart skulle jag vara omringad av Alpernas höga bergstoppar, få en tidig solnedgång fram tills april, med bergen som ett fängelses murar. Men: när jag plötsligt tittade ut genom fönstrena och hade snötäckta, mäktiga berg på båda sidor, kändes det som en kram.

Den kramen som jag sedan fick av Jonny, den känslan var också speciell. Det vill säga helt oförklarligt fantastiskt underbart.

Det är på något sätt mycket roligare att återse hotellet än vad jag trodde. De flesta kollegor känner jag från förra året, jag känner mig som hemma här i huset. Jag känner en stor motivation inför säsongen.

Jag har redan varit på  favoritbaren två gånger, där kan man avnjuta en trerätters, shotta Jägermeister eller dela på en pizza. Det är lagom hög musik i bakgrunden och mysigt. Idag delade vi på några Apfelstrudel.

Jag har klarat utmaning Stuttgart!

Åh vad bra jag är (det tycker jag är okej att tycka när man nått fram till ett utsatt mål). Snart har jag klarat den här utmaningen också, om två timmar tar min sista arbetsdag här slut. Något jag inte var beredd på var att det också skulle kunna kännas sorgligt att åka, säga hejdå till alla fina människor! Arbetet hann inte heller bli mindre spännande än första dagen.

Imorn förmiddag åker jag in till Stuttgart och träffat min brasilianska igen, sen åker jag tåg (utan byte) till Langen am Arlberg och får skjuts den sista sträckan till Lech. Ska bli skönt att få slippa bo ensam.

Kulturskillnader

Jag känner mig på ganska gott humör, på mina två arbetspass idag har jag fnittrat en del, eller försökt att hålla mig för skratt. Jag skulle vilja dela med mig av några slumpmässigt valda funderingar/tankar.

Blinka
Vad är grejen med att alla ska blinka med ena ögat mot mig här? Är det för att flirta eller är det en sydvästlig tysk gest som visar uppskattning? Jag tycker det är mycket konstigt. När jag går igenom restaurangen till exempel, så ger jag gästerna möjligheten att be om något, detta med ögonkontakt och ett litet leende kanske. Då kan jag få lite blinkningar med ena ögat tillbaka - det är inte som att jag går runt och flirtar! Eller när någon presenterar sig för mig, kommer det ofta lite ryck i ena ögat också. När jag önskar en gäst att ha en fortsatt trevlig kväll kan svaret bli: Jag önskar Er detsamma, blink blink.

Jag är ett luder
Jag har den senaste veckan intensivt önskat att luder inte har samma betydelse på tyska som på svenska. Varför kallar mig så många luder för!? Min chef kallade mig till exempel för luder och skrattade, jag vet inte hur jag ska reagera så jag skrattar med.

Isbjörnar på gatorna
Det är kul hur ryktet går runt på hotellet. När jag möter nya kollegor nu efter en veckas tid så brukar de säga: Ach so du kommer ifrån Sverige? och så brukar de le brett, det är gulligt. Sen brukar de lägga till att det är väl antagligen helt igensnöat och kolsvart i Sverige nu. Är det så hela året, eller har ni sommar där uppe? Det är ganska underhållande att bli tagen som värsta snömannen, särskilt när det redan ligger en del snö på gatorna här nere redan.

Hjälpsamma kollegor
Jag arbetar med roligt och lärorikt sällskap. Ofta får jag väl uppskattade tips om hur jag ska förbättra mitt arbete. Ibland får jag också tips, som jag har svårt att ta till mig. Jag kan väl inte hålla minen om jag måste, som en kollega sa, intensivt stirra in i gästens högra öga samtidigt som jag försöker sälja något, dessutom avsluta varje mening med JA. En till sak: i Lech fick jag inpräntat i mig att inte fick "promenera" när jag arbetade - "marschera" var alltid ordet (Schwedin, marschieren!). Här säger ibland kollegor att jag ska gå långsammare så att gästerna inte blir stressade. Min restaurangchef i Lech (som gärna vill se mig gå ännu fortare, alltså typ springa) skulle svimma.

Asså jag bor ju på landet

Tack och lov så är arbetet roligt och spännande! Jag får testa på hur det funkar i den fina restaurangen, i mittpunkten i receptionen och i den väldigt avslappnade sportbaren. Jag är olika dagar lite olikt indelad, jag har en namnskylt och ler och skrattar mycket, med äkta känslor. Det är väldigt kul att få lära känna så många nya människor, att få arbeta i gastronomin igen, öva upp muskelminnet i händerna för glasen och tallrikarnas skull - jag mjukstartar inför Lech.

Men herregud vad svårt det kan vara att ha rast! De första dagarna var tunga, jag kände mig så in i helvetes (ursäkta språket) ensam när jag inte jobbade, jag bad direkt om att få jobba mina lediga dagar också. Men nu har jag vant mig och det är förstås otroligt skönt att slippa vara ledsen. Asså jag bor ju på landet, det finns helt enkelt ingenting jag kan hitta på här utan en bil. Jag har ingen pojkvän i närheten, inga nära vänner och ingen familj. Jag har ingen TV, bara internet ibland (aldrig på rummet) och inget kök. Några dagar fick jag dessutom klara mig utan varmvatten. Svårast av allt var att somna i en stor säng ensam om kvällarna. Men jag är ju här för att utmana mig själv, och nu går det som sagt mycket mycket bättre, det var mest chocken tror jag. Tacksamheten av att få uppleva den nya arbetsplatsen är mycket större än ensamhetskänslorna, nu är det dessutom bara en vecka kvar.












Jag sitter just nu i hotellets medarbetarrum (hur säger man på svenska??) och känner mig ascool. Varför? Jo, jag blir inspirerad av Yoda på min tröja.

Söder om Stuttgart

Jag tog mig till Arlanda i en nästan tom flygbuss, gick runt på ett väldigt tomt Arlanda så allt gick jättesnabbt, lyckades byta flyg i Berlin (blev så lättad att jag hittade till flyg nummer två att jag somnade direkt och vaknade när vi var framme i Stuttgart) och landade enligt tidtabell. Det bästa: min väska klarade också av att byta flyg, puh!

I Stuttgart träffade jag min brasilianska vän som jag träffade i Lindau för ett år sen. Vi har hållit kontakten och det var så kul att ses! På bilden försöker hon balansera sin kamera på min väska så att vi kan ta ett kort, hon är så söt.

Åkte söder ut med S-Bahn och blev fint välkomnad på hotellet. Sov väldigt tungt och jobbade 11-20 idag. Mina kollegor är snälla och jag bär slips! Jag får spara slipsknuten dessa två veckor, kan nog inte göra en själv...

Har dock lite begränsat internet, det är därför jag skriver så kortfattat!

Kram

En weekend i Berlin och två veckor i Stockholm

I Berlin var jag med mamma, bara hon och jag. När det inte regnade så visade jag henne de största sevärdheterna, annars gick vi på museum.

En dag hade vi en helt fantastisk sushi-upplevelse på Friedrichsstraße; En annan dag hade vi en fantastiskt mörk matupplevelse på en mörkerrestaurang. Ingen kunde se hur jag saltade maten med mina skrattårar.

Misusoppa, tofufyllda friterade vårrullar, jättegod sushi och ett glas chardonnay:

De två veckorna i Stockholm har känts långa - jag har gjort så himla mycket. Träffat många vänner och fått mycket gjort. Skönt att jag fortfarande känner mig hemma i Stockholm, mina vänner verkar komma ihåg vem jag är och saker är sig lika. Då vet man att man har bra vänner, tack! Den här gången är det mest Emmy som har blivit fotad:

Här försöker Emmy att se ut som en pingvin och bredvid står riktigt goda Gin and Tonics. Jag glömmer förresten aldrig på Gotland, när en restauranggäst ville köpa en GT av mig och jag försökte sälja Gotlandstidningen till honom!


Med Elsa var jag och såg filmen Monica Z - se den! Herregud vad jag grät (både av sorg och lycka). Upplevelsen förstördes inte ens av att kvinnan bakom mig hällde ut sina pop-corn över min rygg.













När jag och Emmy var och hälsade på Frida i Norrköping hade vi smärtsamt fint väder med strålande sol!


Nästa station är Stuttgart, där ska jag jobba i två veckor. Det är skönt att få komma iväg så att jag slipper vara nervös för det! Sen bär det av till Lech, till hotellet med min kock. Distans kan göra starka förhållanden starkare, men det är inte gratis. Istället för att sitta hemma och gråta så har jag ju varit med andra personer jag älskar och då har det gått bra. Det är för min egen skull också - tack vare att jag genomför arbetet i Stuttgart på egenhand så kan jag behålla min självständighetskänsla. Jag vill inte vara den där tjejen som inte har självförtroendet att göra något utan sin pojkvän, och det är jag inte heller :)

Auf Wiedersehen, Stockholm!

Rumreisen

Nu har vi varit runt ordentligt!

Hemmaplan var Düsseldorf, kul, jag hade aldrig varit där. Det jag tyckte var viktigast att utforska var den kända shoppinggatan Königsallé, floden Rein och den mörka ölen (det mörka ölet??).

Shoppingen var jättebra! I mitten av den breda allén flöt en liten flod.






Ölen var verkligen ingen höjdare, jag trodde att det var en ale men det var typ... jag vet faktiskt inte riktigt vad det var, men jag betecknade den som rutten lager.

En dag fick vi väldigt väldigt fint väder, det var strålande sol och liksom sjukt varmt! Slutet av oktober, helt sanslöst.



















Vi satte oss på en restaurang och svettades. Svart t-shirt var plötsligt alldeles för varmt!





 Dag två åkte vi tag till staden Essen, i därheten av Düsseldorf. Nu kan jag äntligen säga meningen "Ich war in Essen Essen essen" (översättning: Jag var och åt mat i Essen). Annars var Essen inte så jättespännande, alltså helt okej.

En till ordvits fick jag njuta av i Köln, som vi besökte dagen därpå. Där heter den typiska ölen samma som dialekten från området: Kölsch. Den ölen var förresten inte heller någon höjdare, även här en stor besvikelse. Den smakade liksom väldigt starkt fastän alkoholhalten var normal. Fast inte lika illa som i Düsseldorf som tur var.

Det viktigaste i Köln var att kolla in der Kölner Dom, den stora berömda domskyrkan. Den var väldigt dramatisk att titta på, som den skjöt upp genom marken. Den var häftigare att titta på från utsidan, eftersom den också alltid stack fram bakom de andra normala husen.

I Köln tog vi ocksa en promenad längst Rein, som ledde till ett svårt museumsval. Plötsligt hade vi "Historiska senapsmuséet" på höger sida och "Chokladsmuséet" på vänster sida.





Verkligen en höjdare! När vi betalat inträdet fick vi varsin liten chokladbit att snaska på. Sedan var mycket historia med lättintaglig information, de hade till och med en liten trädgard med bland annat kakaoväxten!

Sen fick man följa chokladproduktion genom flera maskiner, efter ett tag förstod man att chokladbitarna vid ingången alla gjordes där på plats.

Vi designade vår egna chokladkaka, vi tittade på när den gjordes! Vi valde att ha mjölkchoklad med marsmallows, tranbär (mina två val), hasselnöt och karamellbollar (Jonnys val). Efter en halvtimme i kylskapet var vår alldeles egna choklad klar.

Sen sista dagen var vi i Mönchengladbach för att titta på fotboll (Mönchengladbach mot Eintracht Frankfurt). Det var min första fotbollsmatch sen... gympan i skolan. Men eftersom min bättre hälft växt upp i olika fotbollsstadior runt om i Tyskland så var tanken att jag skulle "förstå" om jag kom med.




Jag förstod, typ! Det var riktigt spännande, jag har aldrig sett så mycket människor på samma gång. Jonnys lag är känt för att vara riktigt högljudda, och fästän vi bara hade 10 % där på bortaplan så vi stämningen riktigt bra. Det tog ett tag för mig att urskilja orden i alla fotbollslåtar på språket tyska-mäns-vrål men efter ett tag gav det med sig också.

Innan den riktiga matchen fick små knattar använda planen. Det var helt sjukt gulligt!

Från Mönchengladbach bar det av hem till Frankfurt igen. Själva staden var förresten ganska tråkig, vädret var också sämst, men vi hittade ett jättemysigt fik.

Till vänster ser vi ett trött Eintracht Frankfurt-fan på tåget.

Nu ser jag och en mamma fram emot en weekend i Berlin tillsammans! Men det finns förstås inget gott som inte för något tråkigt med sig (så löd väl ordspråket?), det betyder också att jag säger hejdå till Jonny för en månad. Antagligen väldigt hälsosamt för förhållandet men förstås trist. Vi träffas i Lech i december igen.

Två slott och en stor kaka

Häromdagen besökte vi en liten stad som heter Heidelberg, mest för att hälsa på en släkting men också för att turista.

Jag hade inte hört talas om staden förut men den är tydligen väldigt välbekant. Heidelberg befinner sig mellan lite kullar, floden Neckar flyter där igenom och en stor gammal fästning eller slott tittar ner över staden. Det var mycket asiater där!

Vi var uppe och kollade runt i det gamla slottet och ner på staden.

Sen gick vi runt i den gamla delen av staden och kollade i roliga butiker. Det finns till exempel en julbutik, som är ganska stor, fullproppad med juldekorationer, julgosedjur, julpynt, gökur och så vidare och så vidare. Året runt alltså. Till fika fick vi jättejättestora bitar av de kakor vi valde, det är så typiskt Tyskland, i Stockholm får man en tredjedel av en sån bit! Men ojoj vad gott det var, jag åt (nästan) upp hela min saftiga äppel- och nötkaka-bit med vaniljsås inuti. Mmmm.





Idag var det 23 grader varmt på sina ställen! Vi tog en cykeltur längst Main, till Hanau (det är tydligen där Bröderna Grimm är födda) i väldigt lätt klädsel. Kostigt att det var sommarväder med alla de färgglada träden.

I det här slottet på bilden till höger ska de ha bott, Bröderna Grimm alltså, om man litar på min lokala guide.