När tåget körde runt bodensjön, genom Lindau, kände jag mig väldigt nostalgisk. Jag kom över gränsen till Österrike och började få lite ångestkänslor - snart skulle jag vara omringad av Alpernas höga bergstoppar, få en tidig solnedgång fram tills april, med bergen som ett fängelses murar. Men: när jag plötsligt tittade ut genom fönstrena och hade snötäckta, mäktiga berg på båda sidor, kändes det som en kram.
Den kramen som jag sedan fick av Jonny, den känslan var också speciell. Det vill säga helt oförklarligt fantastiskt underbart.
Det är på något sätt mycket roligare att återse hotellet än vad jag trodde. De flesta kollegor känner jag från förra året, jag känner mig som hemma här i huset. Jag känner en stor motivation inför säsongen.
Jag har redan varit på favoritbaren två gånger, där kan man avnjuta en trerätters, shotta Jägermeister eller dela på en pizza. Det är lagom hög musik i bakgrunden och mysigt. Idag delade vi på några Apfelstrudel.
Mums!
SvaraRadera