Kaffebröd och piska

Halvvägs mellan Lech och Oberlech

"Nästa gång vi är lediga tillsammans, det är väl i Påsk då."

Så lät det i förrgår, då jag och Jonny hade en väldigt härlig dag tillsammans.

De har nämligen varit en man kort i köket - och med sexrättersmeny varje kväll för cirka 80 gäster, är 4 väldigt många färre kockar än 5. Det har funkat bra med halvfullt hotell, men från och med helgen har vi fullt hus.

Vi ville ta en härlig promenad i det strålande vädret - vad vi inte räknade med var att dalens sol redan försvann bakom det där himla berget kl 13.


Vi sträckte på nackarna och såg att Oberlech - Övre Lech - fortfarande badade i solsken. Vi ändrade vår promenadrutt och påbörjade lite "bergsbestigning".



Efter de tunga backarna som slingrar sig upp till orten så satte vi oss i solen på en uteservering och drack det mumsigaste vi kunde komma på. Herregud vad härligt - det var stekhett i solen. Jag gottade mig en varm choklad med en skvätt rom, jag släkte törsten med svartvinbärsjos blandat med mineralvatten. Jonny tog en vanlig varm choklad med en cola, lilla gubben haha. När det dumma berget var i vägen för solen en andra gång fick vi väldigt bråttom att betala, det var plötsligt iskallt.

Men - det här är inte ett nostalgiskt inlägg. Nej nej, idag fick vi nämligen reda på att den sista kocken är anställd! Vi har även blivit en till i service, och den oron som har funnits i bakhuvudet har lättat. Hoppas nu att alla klarar sig igenom hela säsongen också.

Nu sitter jag vid datorn efter ett arbetspass, jag har som alltid lärt mig några nya saker, fått gäster att skratta och må bra, blivit utskälld, gjort något litet misstag som jag vet hur jag ska göra bättre nästa gång, har bara haft nöjda gäster ikväll...

Det är förresten så det fungerar här: Zuckerbrot und Peitsche - kaffebröd och piska lyder ordspråket (fri översättning haha). En blandning av brutal utskällning och komplimanger ska ge de bästa arbetarna, säger man här. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det, men det känns ganska tröttsamt ibland.

Jag sitter i alla fall här ikväll med alla mina vanliga känslor plus den stora lättnaden att allt kanske ordnar sig med personalen ändå. Godnatt!

Var är mitt luciatåg?

Att flytta utomlands och börja jobba efter studenten är nog det bästa val jag någonsin har gjort. Målen var: lära mig tyska, jobba, bli självständig, ha kul och våga. I morse när jag vaknade upp så kom jag plötsligt ihåg hur fantastiskt det har varit och vad erfarenheterna har givit mig. Nu är jag här i Österrike för andra året i rad med min pojkvän och mår mycket bättre än vad jag gjorde innan resan började. Den tydligaste förändringen är hur min självkänsla och självbild har utvecklats - Jag älskar att känna mig behövd. Arbetet här kan vara väldigt krävande: tungt för kroppen och stressigt för huvudet. Samtidigt så tycker jag, för det mesta, att det är kul och givande - det skänker mig många spännande möten och lärdom av yrket.

Sen är det något speciellt med Lech, alla som jobbar här jobbar mycket och under ungefär samma villkor, under högsäsongen. Gemenskapen märks särskilt tydligt på alla after-work-kvällar här nere i orten. I Lech festar nämligen inte turisterna så mycket, de åker mest skidor och är i säng ganska tidigt. Det betyder att det ibland nästan bara är "kollegor" som är ute om kvällarna, i princip alla arbetar inom gastronomin. Vid ett bord sitter några receptionister, en sommelier, kallskänka och bartender. Vid baren står jag, en servitris, med min patissier, vår chefskock och diskare. Det är som en speciell gemensam känsla, alla är lite trötta, orkar inte riktigt klä upp sig och de flesta ska jobba dagen efter igen. Det kanske inte låter som så ideala förhållanden för att ha kul, men det blir det verkligen!

Min och Jonnys utsikt från vårt fönster i vårt rum här. När man bor i pisten spelar det inte så stor roll att man bor lite under "marknivån".




Förra året rörde det mig inte så mycket i ryggen att det var juletider hemma, jag tog gärna ett års paus ifrån det eftersom det var så spännande här... jag kom ju på först i mars att jag glömt bort att lyssna på Tänd ett ljus, till exempel. I år så saknar jag det redan nu. Idag är det Lucia och jag önskar verkligen jättemycket att hade fått kolla på ett luciatåg, ätit lussebullar och druckit glögg med russin och mandel. Det får bli nästa år. Vi har i alla fall det bästa vintervädret, utan brinnande tunnelbana och hemska stormar, och det är alltid något.

Ändå väldigt mysigt, eller hur :)

Effektiv dag

Idag skulle jag tydligen vara ledig, känns lite konstigt, kände inte något riktigt behov av det (än). Men jag har utnyttjat dagen till fullo!

Utmaningar avklarade:

1 Väcka Jonny.

2 Titta på SVT play.

3 KÖPA BILJETTER TILL ROBBIE WILLIAMS KONSERT I GLOBEN I MAJ. Alla som kände mig i nedre tonåren vet att han (lite för) länge var min absoluta kärlek, idol och idealman.

4 Ta mig ner (och upp) för backen som leder till hotellet utan att halka.

Ni vet när det snöar så mycket att man måste gå med huvudet nedåtvänt för att inte få snöflingor i ögonen? Det blåste inte ens, var bara så sjukt mycket snö i luften. Jag fick se mer av mina finska vinterkängor än Lech, min första promenad i dagsljus. Men det är skönt med riktigt vinterväder, tycker synd om er stockholmare och gotlänningar.

Kontrast mellan där jag var för några dagar sedan:

Och idag:

5 Posta tillbaka min rumsnyckel till Stuttgart (woops).

6 Gymma! Bangade på 10-gångerskort, valde 5. Det klarar jag väl av till påsk. Men visst har jag blivit lite muskulösare under året som gått? De här bilderna togs med typ 360 dagars mellanrum, på exakt samma plats.

Här är det tillhörande inlägget från förra året. (familj: tryck på ordet Här)

Bönburgare med svartvinbärsjos

7 Dricka en shake på äggvita och äta en proteinbar som återhämtning av träningen... ja, typ:

8 Prova alla hotellets Dirndl-blusar för att välja ut de minst pinsamma. Jag pallar nämligen inte att gå runt i puffärmar. Jag har för övrigt samma sorters Dirndls som förra året, skönt, de är så fina.








Resten av kvällen ska jag ta det lugnt, jag ska skänka många tysta minuter, med tanke på Xaver och Sven eller vad de ska kallas. Och till Nelson Mandelas minne.

Åter i Lech

När tåget körde runt bodensjön, genom Lindau, kände jag mig väldigt nostalgisk. Jag kom över gränsen till Österrike och började få lite ångestkänslor - snart skulle jag vara omringad av Alpernas höga bergstoppar, få en tidig solnedgång fram tills april, med bergen som ett fängelses murar. Men: när jag plötsligt tittade ut genom fönstrena och hade snötäckta, mäktiga berg på båda sidor, kändes det som en kram.

Den kramen som jag sedan fick av Jonny, den känslan var också speciell. Det vill säga helt oförklarligt fantastiskt underbart.

Det är på något sätt mycket roligare att återse hotellet än vad jag trodde. De flesta kollegor känner jag från förra året, jag känner mig som hemma här i huset. Jag känner en stor motivation inför säsongen.

Jag har redan varit på  favoritbaren två gånger, där kan man avnjuta en trerätters, shotta Jägermeister eller dela på en pizza. Det är lagom hög musik i bakgrunden och mysigt. Idag delade vi på några Apfelstrudel.

Jag har klarat utmaning Stuttgart!

Åh vad bra jag är (det tycker jag är okej att tycka när man nått fram till ett utsatt mål). Snart har jag klarat den här utmaningen också, om två timmar tar min sista arbetsdag här slut. Något jag inte var beredd på var att det också skulle kunna kännas sorgligt att åka, säga hejdå till alla fina människor! Arbetet hann inte heller bli mindre spännande än första dagen.

Imorn förmiddag åker jag in till Stuttgart och träffat min brasilianska igen, sen åker jag tåg (utan byte) till Langen am Arlberg och får skjuts den sista sträckan till Lech. Ska bli skönt att få slippa bo ensam.