Fårö

Äntligen fick jag döpa ett blogginlägg till Fårö, vi har velat ta oss upp dit hela säsongen, men det har liksom inte varit något bra tillfälle. Den här måndagen så stämde däremot allt: vädret var soligt och skönt, vi fick inte vänta mer än 5 minuter på färjan, båda sträckorna (jag har hört att man kan få vänta upp mot tre timmar) - och vi hade en riktigt bra dag!










Först så åkte vi till Fårö fyr, för att sedan jobba oss tillbaka. Vi åt en helt underbar lunch på Ebbas mat och kaffe. Jättegott och väldigt prisvärt, vi satt utomhus i sol/skugga och njöt! Jag gav dricks som gick till ett fadderbarn på Filippinerna.

Jag åt rödbetsbiffar med massa tillbehör. Sjukt gott! Kaffe på maten, vi delade på en stor och saftig blåbärsmuffin.

Efter lunchen körde vi mot ett av raukområderna. En jättelång jättesmal väg med jättemånga jättejobbiga farthinder, dessutom jättemånga skyltar som varnade för får, och en massa bilar som ville köra racerfart därifrån. Jonny fick köra och jag satt och skrek hela vägen, på honom och av rädsla. Som straff körde han ner i en djup vattenpöl så att det regnade in vatten på mig genom mitt öppna fönster. Det var rätt åt mig, hahaha.

När vi var där så hade vi kommit ut till världens ände, kändes det som. Eller till månen. Marken var mestadels täckt av en sorts konstig växt som verkade klara blåsten, och av massa stenar som man inte fick bygga stentorn av.

Jag kan inte minnas att jag någonsin har sett raukarna på Fårö. I mitt huvud var inte stenarna riktigt så stora och dramatiska. Helt sjukt känsla av extas när jag ser den första, det där huvudet som jag hoppades på att få se! Visste inte var han stod någonstans. Bad Jonny ta ett coolt foto på oss. Blev inte så coolt som jag hade tänkt mig, men ändå.

Vi lekte runt och imponerades av det speciella landskapet. Vi gick så långt att vi inte såg några människor längre, bara omringade av vind, mäktiga moln, konstiga gröna växter. Inte en levande varelse, tills en orm slingrade sig ner bland klippstenarna framför våra fötter.