Äta chilla gosa shoppa

WOW vilken känsla!

Vill ni veta vad jag har gjort de senaste dagarna? Jag tänkte vända på det och berätta om vad jag inte har gjort.

Jag har inte kollat på klockan särskilt mycket. I Lech jobbade jag ungefär 60 timmar i veckan - de återstående timmar som jag var ledig var jag väldigt medveten om tiden som tickade på. Nu bryr jag mig inte så mycket om att titta på klockan längre, vilken härlig känsla att inte ha en aning, att inte bry sig! Att hålla koll på vilken dag det är, är inte heller så viktigt.

Jag har inte heller flätat eller borstat (!) håret på snart en vecka nu (jag har kommit fram till att hårborstning är bortkastad tid, mitt hår klarar sig utan det).

Jag har inte ätit den där typiskt österrikiska/tyska frukosten som består av: vitt bröd med hårt smör. Jag har dessutom skonat mig ifrån den fettiga maten som bara lägger sig i magen som ett svällande monster, som dessutom tar mer energi än vad den ger...

Vi var på japansk buffé: "All you can eat"... jag följde rådet.

Jag har inte sett några berg på länge! Jag är inte fångad i Alperna längre!

Jag har inte tagit på mig vit blus med svarta byxor eller brun dirndl längre. Valde ut lite vårigare färger istället.

Och jag har inte haft ont i fötterna på ett bra tag nu.

 

Jag klarade det!

Jag klarade det. Helt otroligt, jag bor inte längre i Lech am Arlberg, utan hemma med Jonny hos hans mamma. (Iförd hennes illrosa trekvartsbyxor som hon skänkte mig för att chilla i.)

Några dagar innan slutet träffade jag min bästa Lech-vän, vi låg på en solbänk och solade oss och firade att det var slutet av säsongen. Vi kände oss otroligt snygga när vi låg där, men blev bevisade motsatsen när hon tog ett kort pa mig. På kvällen var det lite roligare att gå och arbeta när väskan redan var packad.

I måndags tog vi hand om de sista gästerna vid frukosten och städade hela resten av dagen. På kvällen hade chefen bokat bord på restaurang för hela teamet och vi hade en väldigt rolig natt tillsammans. Restaurangchefen dansade med allihopa (och på baren) och när låten "Sex bomb" spelades sa lyfte han upp mig i luften och skrek att han skulle vara den lyckligaste mannen på hela jordklotet om jag kom tillbaka nästa år ocksa. Men den glädjen kommer jag tyvärr inte att skänka honom.

 

Vi blev hämtade av Jonnys mamma och syster, övernattade på hotell i Salzburg på vägen till Frankfurt am Main. Jag sov så himla gott pa hotellet och var världens starkaste solstråle dagen efter. Jag är så himla stolt över mig själv.

Vardagsbilder

Efter min sammanfattning i förra inlägget så orkar jag inte skriva något speciellt nu. I det här inlägget bjuder jag på några vardagsbilder.

Visst ser det mysigt ut, jag och Jonny var lediga och myste i sängen och kollade på TV och sov om vartannat. Ibland behöver vi göra ingenting. Ett tag senare gick vi på restaurang och jag åt så mycket att jag mådde illa! Härligt att vara ledig.

Ledig en dag till, vi åkte upp till en bergstopp.

Vi åt på en panorama-restaurang, det var varmt och skönt i solen fastän vi befann oss på 2350 meters höjd.

Det fanns en Winterwanderweg som vi började gå, vägen delade sig och vi gick olika vägar haha.

Efter ett tag möttes våra vägar, och där tog vår Winterwanderweg också slut! På skylten hade det stått "ca 2,5 timmars promenad" men det måste varit fel, det tog typ en kvart.

Det här är min nya favoritdrink: campari orange. Så himla gott.

Jag har en liten hårkris förresten, det tar emot så mycket att sätta upp håret i en stram uppsättning varje dag!



Känner för att svänga min hårman i gästernas ansikten.

En liten sammanfattning

Ja, kära Lech, nu kommer vi bara att få njuta av varandras sällskap i två veckor till, sen gör jag slut med dig! Ibland har det varit förjävligt jobbigt, säsong i Lech är inte alltid en dans på rosor, men jag kommer aldrig ångra att jag kom tillbaka en andra gång. Jag får inte glömma allt som Lech har skänkt mig! Mitt mål var att få en första arbetsanställning, att få prova på att jobba - och det fick jag. Det första året blev som en introduktion med övning, andra året arbetade jag mer självsäkert och självständigt - på riktigt liksom. Jag vill stanna i den här branschen.

Förutom själva arbetet så hittade jag ju min underbara partner här, och tillsammans fick vi, tack vare referensen Lech, ett drömjobb på Gotland. Här har jag lärt mig mer om mig själv som person, jag har mognat och blivit lugnare. Jag har lärt mig otroligt mycket tyska (och österrikiska), lärt mig att kommunicera helt avslappnat.

Nu ser jag fram emot semester! Vi blir skjutsade härifrån och övernattar i Salzburg (älskar den staden). Nästa station är Frankfurt am Main där vi stannar någon vecka och tar det lugnt, det blir en del shopping, fotboll och många vänner. Sen åker vi tåg till Berlin, sover två nätter gör alla favoritsaker som vi alltid gör i den staden. Sen flyger vi till Stockholm! Vi är hemma hela maj, innan vi åker till Gotland.

Lech håller på att smälta bort. Backarna gråter snötårar, men jag gråter glädjetårar!

Det som göms i snö...

Det är spännande, eftersom jag aldrig sett det här landskapet så pass snöfritt - det var mycket mer snö förra året. Nu dyker det upp saker som man inte kunde tänka sig i januari. Jag bjuder på en guidad tur genom ett "nytt" Lech.

Här finns det en fin asfalterad väg, den som förut var en halkigt livsfarlig "genväg".

En idrottsplan!

Det här hotellet har en (snöfylld) liten pool, lyxigt.

Den här breda bilvägen har faktiskt en trottoar!

Den här livsfarliga isbacken var egentligen en trappa.

Sen så ser den här pulkabacken inte riktigt ut att passa in.

Inte pisten heller för den delen.

Sen så har det dykt upp massa små vita blommor på de gröna kullarna.

Ser ni de små vita prickarna?

 Det här är det roligaste av allt: här brukade gästerna svänga av från skidturen direkt till hotellets omklädningsrum. Nu får de så snällt ta av sig skidorna och ta en fett lång promenad till hotellet från pisten.

Nu är det ganska grått, gräset har inte riktigt vaknat till liv än, men det är säkert hur vackert som helst här på sommaren, med de gröna kullarna (och utan alla turister).