Långpromenad

Det börjar att fyllas på med skidsugna turister i Lech am Arlberg. Fast, det känns som att det är färre gäster på hotellet än förra året - jag tror att det beror den dåliga mängden av snö i pisterna. Jag är inte särskilt ledsen över det, vi har tillräckligt att göra ändå och de gästerna vi har får förstås en bättre semesterupplevelse. 

Ser ni på fotot här ovan vad jag såg? Här till vänster är en tydligare bild på paragliding. Så himla coolt, men herregud vad iskallt det måste vara. De singlar ner mot orten och brukar landa i tryggheten vid barnbacken.



















 Idag var jag och Jonny på en mysig långpromenad, en sträcka som vi aldrig har upptäckt förut. Plötsligt stod det täta granar på båda sidorna av vägen, så himla skönt att få känslan av att vara i en skog! Det finns inte riktigt någon skog här.

Vårt Lech försvann längre, och längre bort.

Trötthet, ledighet och festlighet

Det rullar på hos mig i ett ganska behaglig tempo: det är fortfarande ganska lugnt på hotellet, jag tror att det blir mer nästa vecka. Det rullar på bra i köket också eftersom alla platser äntligen är fyllda (igen). Den nya kocken är schyst och flitig, tack och lov! Dessutom är han 93:a, men tyvärr två månader äldre än mig, så jag är fortfarande yngst på hotellet.

Tyvärr verkar det gå runt en förkylning här bland hotellpersonalen, samtidigt som vädret är lite grått och konstigt - vi är trötta! Min kropp känns tung och musklerna vill helst vila; den muskelträning jag brukar göra har tagit en liten paus, i alla fall för mina blytunga ben.





Men på bilden här ovan till höger är jag pigg och glad - och ledig. Jonny var också ledig och vi gick den branta vägen till Oberlech som vi brukar. Det är en perfekt sysselsättning: det är skitjobbigt men väldigt vackert, och när vi kommer upp känner vi oss så duktiga och unnar oss alltid varm choklad och god mat.

Förra veckan var jag faktiskt ute och festade - det var väldigt länge sen nu. Jag har många kollegor som är ute flera gånger i veckan och dricker, men jag brukar inte följa med, det känns inte värt det om jag börjar tidigt nästa dag. Men den här gången hade jag ett passande schema och var ute med en svensk kompis jag hittat i Lech - vi festade som bara vi svenskar kan! Här står österrikarna och dricker tills de måste vingla hem, ibland gungar de lite till musiken. Kvinnorna brukar röra sig så kroppsmedvetet som möjligt till musiken och ormar sig så att det inte ser helt klokt ut. Bara vi svenska tjejer vet hur man har kul på riktigt!

Vardagsklädsel och vackert väder

Idag hörde jag genom väggen att någon flyttade in i rummet bredvid. Jag tror att det är den nya kocken som jag ska få träffa imorgon, det är så spännande! Hjälp till att hålla tummarna med mig, hoppas han är flitig och schyst.

Förra året vid den här tiden började jag långsamt att få ha egna bord, alltså ett eller två mindre sällskap där jag fick ansvara för att gästerna fick den mat, dryck och service som krävdes. Den här säsongen klarar jag mycket mer: igår hade jag åtta stycken bord. Det är så skönt att vissa grejer sitter, det känns som att jag har fått en ny hjärnhalva som sysslar med att memorera ansikten med tillhörande namn och personligheter, ungefär vad de har ätit och druckit i veckan och vad de precis beställde. Förra året var allt nytt, jag minns att jag fick anstränga mig för att komma ihåg de minsta kaffebeställningarna. I år kommer jag ofta ihåg vad de beställde för kaffe förra året. Ett exempel: häromdagen sa en gäst till mig att hon skulle sätta sig i baren med sin dotter och spela schack. En klocka pinglade till i huvudet på mig och jag frågade om de ville dricka ett pepparmint-te under tiden. "Nämen juste, det var med pepparmintsmak vi drack förra året, tack Sofia!". Då blir Sofia lite mallig, och lite rik på dricksen.











Igår snöade det jättemycket - idag strålade solen. Det finns inget vackrare här än solsken efter snöfall! Jag tog en fantastisk promenad med en receptionist idag.

Förresten: en uppföljare till mina hår-bilder. Jag lyckades äntligen med en fläta som är inbakad runt huvudet, gästerna (i alla fall en) gav mig komplimanger! Det är extra kul att få komplimanger för mitt utseende när jag jobbar, eftersom jag själv tycker att det är aptråkigt att ha ungefär samma kläder och frisyr månad ut och månad in. De små variationerna hjälper mig att överleva, haha. Här nedan har vi mina arbetsskor. Skulle vilja ha många fler!

En liten uppdatering

Nu har jag klarat den första månaden här i Lech. Det är konstigt: förra säsongen var det fantastiskt roligt och spännande i början, en känsla som minskade lite för varje vecka som gick. Jag var säker på att det skulle vara likadant i år - men jag tycker nog att det är lite tvärtom. Nu är vi dessutom inne i en lugnare period här på hotellet. Positiva nyheter om en ny kockanställning sprider dessutom hopp!

Häromdagen var det en rysk nyårsfest, med fantastiska fyrverkerier! Turisterna här, särskilt ryssarna, har verkligen råd...

En till påminnelse om hur nobelt det är här: häromdagen var Jonny på toa tillsammans med tränaren från det tyska nationallandslaget i fotboll - typ den näst viktigaste personen i Tyskland typ, efter Merkel. De hälsade också på varandra! Sen satt vi och smygstirrade på honom där han stod och drack mineralvatten och tittade sig omkring bakom sina svarta solglasögon.

Jag skulle vilja lägga upp fler fina bilder, men 95 % av allt jag fotar är tyvärr suddiga bilder av min frisyr innan jag går till arbetet.

Idag är en fin dag, solen lyser starkt och alla är snälla och skrattar. Världen ler mot mig eftersom jag och Jonny fyller ett år idag!

God fortsättning!

Att önska God jul och Gott nytt år är kanske lite sent nu, så jag önskar er en god fortsättning. 

Mitt schema den senaste tiden har varit 8-18. Det betyder att jag säger tack och hej när själva "grejen" drar igång: kvällsserveringen. Men av olika anledningar har jag fått det här schemat och det har vissa positiva sidor också. Delvis skönt, delvis väldigt synd att missa julaftonskvällen och nyårsaftonskvällen på arbetet. På nyår så serverade de till och med med silverkupor!

Jag slapp i alla fall att sitta ensam på högtidskvällarna. Innan serveringen drog igång på julaftonen så bjöds det på bubbel vid baren för gästerna, jag var välkommen att delta i mina privata kläder. (Min chef tyckte dock att jag skulle festa till det ta på mig min Dirndl, alltså mina arbetskläder.) Seniorchefen höll tal, vi sjöng julsånger och tomteblossen i julgranen tändes. Brandlarmet tjöt och chefen försökte få alla att skriksjunga Stille Nacht för att överrösta oväsendet. Det var ganska kul.












Vid tolvslaget på nyårsafton stod jag utomhus och skålade såväl med kollegor som med gäster och njöt av fantastiska fyrverkerier (här har folk råd att köpa riktiga grejer). Jag hade en väldigt rolig kväll som avslutades med tre timmars sömn inför nästa dag... det är ju bara nyårsafton en gång om året. Haha - en gäst tyckte att jag var en stor förebild för hennes döttrar eftersom jag klarade av att jobba och festa samtidigt.

I mitt förra inlägg skrev jag att vi fått en kock som fyllde den sista platsen i köket - han har tyvärr stuckit. Snälla snälla snälla låt det komma ännu en ny, min pojkvän står i köket från morgon till kväll - varje dag.

För min del går det ganska bra på jobbet, jag var nervös inför de nya arbetstiderna eftersom jag inte var van vid eftermiddagen - förra året jobbade jag bara frukost och kvällsservering. Nu jobbar jag med restaurangchefen på eftermiddagens A la carte vid baren. Det går mycket bättre än vad jag hade trott och jag känner mig uppskattad av både kollegor och gäster, det är väldigt kul.

Kaffebröd och piska

Halvvägs mellan Lech och Oberlech

"Nästa gång vi är lediga tillsammans, det är väl i Påsk då."

Så lät det i förrgår, då jag och Jonny hade en väldigt härlig dag tillsammans.

De har nämligen varit en man kort i köket - och med sexrättersmeny varje kväll för cirka 80 gäster, är 4 väldigt många färre kockar än 5. Det har funkat bra med halvfullt hotell, men från och med helgen har vi fullt hus.

Vi ville ta en härlig promenad i det strålande vädret - vad vi inte räknade med var att dalens sol redan försvann bakom det där himla berget kl 13.


Vi sträckte på nackarna och såg att Oberlech - Övre Lech - fortfarande badade i solsken. Vi ändrade vår promenadrutt och påbörjade lite "bergsbestigning".



Efter de tunga backarna som slingrar sig upp till orten så satte vi oss i solen på en uteservering och drack det mumsigaste vi kunde komma på. Herregud vad härligt - det var stekhett i solen. Jag gottade mig en varm choklad med en skvätt rom, jag släkte törsten med svartvinbärsjos blandat med mineralvatten. Jonny tog en vanlig varm choklad med en cola, lilla gubben haha. När det dumma berget var i vägen för solen en andra gång fick vi väldigt bråttom att betala, det var plötsligt iskallt.

Men - det här är inte ett nostalgiskt inlägg. Nej nej, idag fick vi nämligen reda på att den sista kocken är anställd! Vi har även blivit en till i service, och den oron som har funnits i bakhuvudet har lättat. Hoppas nu att alla klarar sig igenom hela säsongen också.

Nu sitter jag vid datorn efter ett arbetspass, jag har som alltid lärt mig några nya saker, fått gäster att skratta och må bra, blivit utskälld, gjort något litet misstag som jag vet hur jag ska göra bättre nästa gång, har bara haft nöjda gäster ikväll...

Det är förresten så det fungerar här: Zuckerbrot und Peitsche - kaffebröd och piska lyder ordspråket (fri översättning haha). En blandning av brutal utskällning och komplimanger ska ge de bästa arbetarna, säger man här. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det, men det känns ganska tröttsamt ibland.

Jag sitter i alla fall här ikväll med alla mina vanliga känslor plus den stora lättnaden att allt kanske ordnar sig med personalen ändå. Godnatt!

Var är mitt luciatåg?

Att flytta utomlands och börja jobba efter studenten är nog det bästa val jag någonsin har gjort. Målen var: lära mig tyska, jobba, bli självständig, ha kul och våga. I morse när jag vaknade upp så kom jag plötsligt ihåg hur fantastiskt det har varit och vad erfarenheterna har givit mig. Nu är jag här i Österrike för andra året i rad med min pojkvän och mår mycket bättre än vad jag gjorde innan resan började. Den tydligaste förändringen är hur min självkänsla och självbild har utvecklats - Jag älskar att känna mig behövd. Arbetet här kan vara väldigt krävande: tungt för kroppen och stressigt för huvudet. Samtidigt så tycker jag, för det mesta, att det är kul och givande - det skänker mig många spännande möten och lärdom av yrket.

Sen är det något speciellt med Lech, alla som jobbar här jobbar mycket och under ungefär samma villkor, under högsäsongen. Gemenskapen märks särskilt tydligt på alla after-work-kvällar här nere i orten. I Lech festar nämligen inte turisterna så mycket, de åker mest skidor och är i säng ganska tidigt. Det betyder att det ibland nästan bara är "kollegor" som är ute om kvällarna, i princip alla arbetar inom gastronomin. Vid ett bord sitter några receptionister, en sommelier, kallskänka och bartender. Vid baren står jag, en servitris, med min patissier, vår chefskock och diskare. Det är som en speciell gemensam känsla, alla är lite trötta, orkar inte riktigt klä upp sig och de flesta ska jobba dagen efter igen. Det kanske inte låter som så ideala förhållanden för att ha kul, men det blir det verkligen!

Min och Jonnys utsikt från vårt fönster i vårt rum här. När man bor i pisten spelar det inte så stor roll att man bor lite under "marknivån".




Förra året rörde det mig inte så mycket i ryggen att det var juletider hemma, jag tog gärna ett års paus ifrån det eftersom det var så spännande här... jag kom ju på först i mars att jag glömt bort att lyssna på Tänd ett ljus, till exempel. I år så saknar jag det redan nu. Idag är det Lucia och jag önskar verkligen jättemycket att hade fått kolla på ett luciatåg, ätit lussebullar och druckit glögg med russin och mandel. Det får bli nästa år. Vi har i alla fall det bästa vintervädret, utan brinnande tunnelbana och hemska stormar, och det är alltid något.

Ändå väldigt mysigt, eller hur :)