Det har blivit mycket roligare igen

När det var som fullast på hotellet så var det nästan 100 gäster vid middagsserveringen - igår hade vi 20. Det är så kul, nu får jag lov att gör mitt jobb utan att stressa, mina gäster är gladare och jag med. I början av säsongen var det också så få gäster, men nästan svårare än när det var sprängfullt eftersom jag inte kunde någonting alls. Jag minns hur rädd jag var för gästerna! Jag minns hur jag inte kunde se vad jag kunde ta bort från ett bord, jag hade behövt att stå bredvid och stirra intensivt på varje grej - nu så skriker hela kroppen NEJ ifall jag ser ett tomt glas eller en sked om de inte ska äta soppa, till exempel. Jag minns paniken när jag skulle gå till ett bord med ostvagnen - det var ju så mycket att komma ihåg! Hahah...

Jag halvligger på sängen och är utvilad. Dessutom så hade jag nästan svårt för att somna igår (det gick ändå på 1 minut när jag väl försökte, men jag kände mig pigg i alla fall)! Jag är ledig idag. Ett tag ville jag bara bort bort bort från hotellet och Lech när jag var ledig, nu är det inte lika illa längre. Tror jag ska ut på promenad.

Jag är hemma om mindre än två veckor, det kommer att kännas skönt att lämna Lech med den här magkänslan.

Fast fortfarande - jag är i härliga Stockholm om mindre än två veckor, shit vad härligt!

Die Familie

Åh herregud vad omotiverad jag var ett tag, några veckor var riktigt jobbiga... En person mindre bland kollegorna, fullt hus, ingen ledighet. Jag var så himla trött, plötsligt behövde jag ta igen sömn för hela säsongen kändes det som. Det snöade, var kallt, jag var trött överallt och ville bara att det skulle vara över. Jag tog ett kort på mig för att komma ihåg att det inte alltid var en dans på rosor, det är alltid viktigt att komma ihåg alla nyanser tycker jag. Precis så här mådde jag, som på bilden, hahah.

Men hej motivation - hjärtligt välkommen tillbaka!

Äntligen kom familjen på besök! Nu är jag lilltjejen, lillebror har blivit storebror med några centimeter över mig, helt konstigt. Lunch på hotellet med min fina familj bestod av bland annat av delikatesserna Wienerschnitzel, Spinatspätzle och Kaiserschmarrn, allt smakade väldigt gott tyckte vi alla. Det var konstigt att sitta på min egen arbetsplats och vara gäst, bli serverad av min förra rumskamrat, min chef och av min pojkvän. Inte så himla positivt som jag hade räknat med! Men jag ville ju visa allt för familjen. Det bästa sen var att det inte var så jobbigt att säga hej då, vi syns ju hur som helst om tre veckor.

Jag bytte lite arbetstider med en snäll kollega, jobbade lite extra mycket och sov ingenting typ, eftersom familjen var här. Detta kombinerat med fullt hus kanske var anledningen till att jag mådde dåligt de följande dagarna... Det var uthärdligt i Innsbruck i måndags när jag hälsade på familjen, men tisdagen och onsdagen var jättejobbiga. Ryggont, huvudvärk, illamående, magont och absolut ingen matlust - klarade inget fett eller socker eller något som smakade något typ. Usch, sen var jag så himla himla trött... Sov fyra timmar en eftermiddag, kändes som fem minuter. Samma snälla kollega gav mig en massa piller som hjälpte. Idag är det äntligen nästan helt bra, min kraft är tack och lov tillbaka!

Frisk och sund, fick en glädjekick av familjen, solen är tillbaka och det har blivit lite mindre att göra här. PÅ SÖNDAG HAR VI 11 GÄSTER. Helt fantastiskt.







Här följer en massa härliga bilder från Innsbruck, helt otrolig dag, mådde inte helt på topp men det funkade. Jätteskönt att få kunna njuta av lite semester med familjen! Kunna strosa runt och prata utan att samtalet bryts av dålig nätuppkoppling på Skype; Jag fick titta de i ansiktena med full kvalitet.

Glad Påsk

Jag får en fin och glad påsk - imorgon kommer familjen på besök till Lech! Jag har eftermiddagen ledig och får chansen att visa världen som jag har levt i de senaste drygt 100 dagarna. Det är verkligen som en bubbla, ska bli surrealistiskt att visa familjen från Stockholmsförorten mitt österrikiska hem. På måndag har jag fått hela dagen ledigt och åker till dem i Innsbruck - jag var ju där för några veckor sedan och älskar verkligen staden. Jag fick veta idag att jag faktiskt kunde få ledigt, shiit vad glad jag är! Hade fått höra att det inte skulle gå.

Arbetet går lite trögt, min motivation är inte på 100%, den känslan delar jag med resten av Lech:s medarbetare. Jag är trött i både kroppen och huvudet, fötterna värker och jag vill ta en jättelång paus från Dirndl. Jag vill sova...

Men snart så lugnar det ner sig rejält på hotellet - efter påsken så har vi inte så mycket gäster och vi vet att det inte kommer att komma mer heller.

Förstå mig inte fel - det är nog det bästa jag har gjort, säsongen i Lech, men det är okej att längta bort lite ibland. Illa är att vi är så isolerade här i Alperna, jag är så sjukt trött på varje centimeter av Lech! (Jag har aldrig sett en vackrare skidord, men ändå.)

Nu måste jag snabbt mysa mig ner i sängen, en timmes mindre sömn har nog aldrig känts så tydligt som det kommer att göra imorgon! Men snart får jag krama om min lillebror (som har växt om mig) så det är okej. God natt!

Mitt berg

Har kommit på mig själv att alltid förundras av berget som är det första man ser här, när man vill ner för backen ner i orten.

Jag har tagit alldeles för många foton på det, här är nästan hälften. Men fina, eller hur!

Jag hade ändå ledigt den här veckan! Vandrade upp till Oberlech med pojken och åt på fin restaurang. Helt sanslöst hur jag kan njuta av en bra service. Maten var (riktigt) god också. Vi delade på en Kaiserscharrn till efterrätt. En sån portion är alltså för en person egentligen, hos oss är de också helt sanslöst stora (den här till höger är som vår "lilla", som man måste specialbeställa, skulle jag tippa på). 

 Det blev två fina foton med berget i bakgrunden också.

Haha, kolla här, en kollega hade smygtagit ett foto på mig när jag arbetade, så här ser jag ut när jag ordnar med champangeglasen varje söndag (när vi har Gala-middag som början med drink vid lobbyn).

Just nu så chillar jag med Gott & Blandat-påsen familjen skickade (GUD VAD GOTT SVERIGE SMAKAR) och kollar på Star Wars... enda som saknas, eller som jag så gärna skulle slippa, är att Han Solo pratar tyska.

Oberlech

Idag vaknade jag av att jag var ledig och att det var ljust av solsken bakom gardinerna. (Fattar ni, jag är så van vid att jobba så mycket, så även om jag skulle behöva sova ett dygn typ så vaknar jag även när jag är ledig. Det är snarare så att jag sover som en stock när jag ska jobba och börjar sent, då vet jag att en väckarklocka väcker mig och att jag behöver sömn tills dess.) Jag lämnade min sovande kompanjon (som började sent, sov som en stock alltså) för att ta en förmiddagspromenad i solskenet - jag saknar mina morgonpromenader i Fruängen, här går jag bara genom två korridorer för att komma till jobbet. Det var helt underbart idag på förmiddagen alltså.

På eftermiddagen vandrade jag i Oberlech med en kollega, det vackra vädret höll i sig och vi njöt. Det blev en potatissoppa, en Weissbier och en varm choklad med grädde och rom. Jag var ledig så jag tänkte lyxa till det riktigt! 

Det blev en till snöängel på vägen, så himla svårt att låta bli.

(För språkintresserade: jag beställde ingen Kartoffelsuppe, här heter det Erdäpfelsuppe. Grädden på chokladen heter inte Sahne, utan Rahm. Om jag hade beställt en Kaiserschmarrn skulle jag fått den med Zwetschken och inte Pflaumen, plommon alltså. Die Tomate heter Paradeiser. Österrikiska!)

Det blir antagligen en genomkörare nu till slutet (den 14 april), tror jag just hade min sista lediga dag. Jag hoppas däremot att jag kanske kan kompromissa till mig lite ledighet i påsk när FAMILJEN KOMMER OCH HÄLSAR PÅ! Så himla glad. Om jag inte får en hel dag så kan vi i alla fall träffas på eftermiddagen. Ska bli så overkligt kul att få visa min arbetsplats, mitt hem, mina vänner och pojkvän, kollegor... Ni är så hjärtligt välkomna, skål på er så syns vi snart!

Sagan om pekfingret

Jag var tvungen att gå till doktorn tre dagar i rad på grund av ett nagelband! Trodde verkligen inte det skulle vara nödvändigt, men mamma och pojkvän fick mig att gå till en mottagning, där de absolut ville skära upp mitt pekfinger.

Dag 1

Dag 2

Dag 3

Nu har jag fått en salva, för min nagelbandsinflammation, det gör inte alls ont längre men ser riktigt äckligt ut. Irriterande att jag var tvungen att använda mina värdefulla lediga timmar för att gå till doktorn, andra dagen så somnade jag i vänterummet (och blev chockartad klarvaken när han klämde ut var ut ur mitt finger han skurit upp dagen innan). Bra att jag fick hjälp dock, allt var gratis förutom salvan jag har nu, doktorn var väldigt snabb och bra - och okänslig som de typiska doktorerna: 

- Kan jag hänga av mig min jacka?

- Det gör mig detsamma, lägg dig ner, jag behöver skära i det där.

Sen tog han fram en stor spruta och greppade tag i mitt finger, jag frågade lite försiktigt vad han tänkte göra, han sa något på dialekt som jag inte riktigt förstod men hade gissat rätt när fingret domnade. Jag fick ligga och vänta medan bedövningen verkade - först så låg jag och garvade lite eftersom jag tyckte det var så komiskt, sen så somnade jag nästan - sen tog han fram kniven. Det gjorde inte så ont och jag klarade mig på vanliga huvudvärkstabletter.

Mitt i röran med fingret så överraskades jag av ett paket hemma på sängen - med svenskt lösgodis! Tack kära familj, jag började nästan att grina, så rörd blev jag.

Innsbruck

Lech vid busshållplatsen,
vädret såg lovande ut!

Åh vilken härlig dag! Jag var ledig samma dag som min pojkvän för första gången, vi bestämde oss för att fly Lech (så himla nödvändigt) och besöka Innsbruck.

Vi hade sol, över 15 grader och ljummen vind. Innsbruck var en fräsch, ren stad med mysiga restauranger och trevliga människor. Så fint att vara omringad av snötäckta alptoppar även när man befinner sig i en stad! Och gud vad skönt det är med stadskänsla, jag saknar det från Stockholm så himla mycket.

Vi promenerade runt runt och jag kunde först inte sluta att le, åhh vad skönt att strosa runt i solsken. Ingen sa att jag skulle höja tempot och ingen sa att jag skulle gå lite mer som en kypare. Hemma på hotellet var de samtidigt i fullt sjå med att städa undan efter frukosten och förbereda för kvällens middagsservering.

Vi promenerade längs floden Inn, den var ganska bred och blå. Jag hade bara ett linne under vårjackan, en lätt vind svalkade mig i ansiktet haha det var hur härligt som helst.

Innsbruck hade en mysig äldre stadsdel som ibland påminde om Gamla Stan i Stockholm i smalare gränder, här är däremot ett mindre mysigt torg.

                               

 Vi hann med mycket på våra åtta timmar! Vi promenerade som galningar vid floden och gamla stan, igenom en park (lukten av gräs), tittade på ankor... Så mycket så jag inte sett på så länge, som duvor till exempel, jag hade glömt bort de små äckliga djuren, men nu när jag såg de så fick jag lite nostalgikänslor på något sätt. Vi fikade, lunchade, tittade på stadion (otrolig upplevelse! - för honom, haha), skrev vykort (jag alltså), jag testade äntligen en drink som jag serverat jättemånga gånger men inte testat (Aperol gespritzt, jättegott!), det köptes dessertböcker och svenska läroböcker, en alldeles för stor och otymplig stadskarta, kläder...



Det är bara en månad kvar i Lech nu. Insåg plötsligt massa saker när vi satt i bussen tillbaka från tågstationen: jag lyssnade inte på Tänd ett ljus en enda gång den här julen, jag åt ingen knäck och drack inte en droppe julmust. Ingen finsk morots -eller kållåda, ingen sill (tack och lov ingen Kalle Anka). Jul var för drygt två månader sen, fick jag som svar när jag berättade vad jag hade glömt bort att sakna. Va??? Alltså, tiden här i Lech har varit en evighet som ändå har gått väldigt snabbt. Livet här är fantastiskt krävande, underbart asjobbigt och hemskt roligt. Nej men helt seriöst, jag har lärt mig så himla mycket och förstått att jag hör hemma i den här branchen. Jag bor i den finaste skidorten jag någonsin sett (spelar ingen roll att det är skönt att komma bort, jag jämför ändå Lech med alla andra skidorter här och har fortfarande inte sett någon som kan mäta sig med mitt hem här), jag har lärt känna många härliga människor, kan prata tyska riktigt bra och... ja. Kanske lite för tidigt för en utvärdering dock, men nu är det så att jag känner mig redo för semester! Bara några veckor nu. Oj vilka blandade känslor. De sista dagarna är räknade, om jag säger så.