Nyinflyttad Lech-bo!

Den Sofia som nu sitter och skriver vet precis hur hon ska bära åtta sex sopptallrikar, förstår alla österrikiska ord och vet precis hur man bär tio rödvinsglas genom ett dansgolv. Nästan. Eller inte alls.

Haha, nej det är ingen katastrof, det är helt absurt mycket att lära, men jag tycker det går framåt! Det jag älskar mest (just nu) med det här stället är mina arbetskollegor, vi är redan som en familj känns det som, jag skrattade så sjukt mycket idag när jag putsade (10.000) silvertallrikar, det säger väl en hel del!

Kort:
- Jag delar rum med en jätteschyst arbetskamrat, i samma byggnad som hotellet, vi har badrum, tvättmaskin i ett rum mitt emot. Sängen är jätteskön. Utsikt över bergen.
- Jag får äta frukost, lunch och middag tillagad av våra kockar, österrikisk standard är inte dålig. Jag får vegetarisk mat och vi får mat även när vi inte jobbar.
- Jag tillhör teamet "Service", det är ett klassiskt servicejobb för en högsäsong. 54 timmar i veckan är standard här i Lech.
- Jag är med mina ynka 19 år yngst, jag är också svenskast och blondast. Det finns två andra blonda unga tjejer också, men på något sätt är man blondast om man är svensk. Ach so du kommst aus Schweden! Eine Schwedin, hier müssen wir aufpassen! (= Åh så du kommer från Sverige! En svenska, här måste vi vara försiktiga!); Detta har jag fått höra många gånger nu, sägs alltid med en stor nypa glimt i ögat, jag är fortfarande inte helt säker på vad de menar!
- Just nu består mitt jobb mest utan förberedelser inför att hotellet ska öppna - vi öppnar på torsdag.
- Jag kommer att bära svarta byxor och vit skjorta på förmiddagen, sen byter vi kvinnor om till Dirndl för kvällen. Varje dag. Foton är utlovade.

Jag har inte så mycket mer tid att skriva, livet har tagit sig en vändning! En vändning i rätt riktning, jag tror verkligen att det här är rätt för mig. Jag älskar hotellet och de som jobbar här, jag är 100 % motiverad till att lära mig det här arbetet riktigt bra och Lech är verkligen sagolikt vackert.

Utsikt från hotellet, rakt fram,

höger,

och vänster.

Nere vid huvudgatan i Lech

Här var min sista blick av Lindaus hamn... det var verkligen en fin tid, jag hann med mycket på åtta veckor! Jag lärde känna människor, lärde mig tyska och kom nära den tyska kulturen, besökte städer (München, Bregenz, Stuttgart, Zürich, Friedrichshafen och Konstanz), lärde mig att gott vin kunde kosta 20 kronor, fick hjälp med att söka jobb, jag njöt av ett enkelt liv!

Tränad

Jag har just varit med om en 9 timmar lång arbetsdag! Jag är helt slut. Allt är nytt: språket är ofta med dialekt, jag måste lära mig allt, jag hittar inte så bra osv. Jag sov förresten inte heller så bra. Jag är samtidigt väldigt lättad, jag klarar nog den här säsongen ska ni se! Jag ser fram emot imorn. Alla är verkligen jättesnälla och det känns som att tillhöra en familj.

Förresten: GRATTIS FRIDA TILL KÖRKORTET!!! Jag är så otroligt himla jättestolt över dig, fira ordentligt nu!

Mitt i stressen idag sa en av cheferna att vi skulle hämta våra jackorna, han behövde visa en sak utomhus. Vi stannade precis utanför hotellet med utsikten över ett drömlandskap. Det var bara det här jag ville visa, sa han.

Kommer jag att kunna sova inatt?

Resan till Lech var ganska jobbig, vi var nervösa och lite ledsna över att byta livsstil. I Langen am Arlberg hämtade en medarbetare upp oss med bil och skjutsade oss två direkt till hotellet. Vi småpratade i bilen och spänningarna började släppa.

Lech är så vackert när det är täckt av snö!

Han presenterade oss för några andra kollegor och visade oss runt. Nu lutar jag mig tillbaka i min säng, det känns bra!

Bald geht's los!

Snart bär det av!


Oj vad jag kommer att sakna dig Sofia!


Jag kommer att sakna dig också!!!


Sen kramas vi så jag blir alldeles hårig.





Mitt rum är röjt och väskorna är packade, den största får vänta på mig tills på måndag, de mindre tar jag med mig ikväll till Lech. Jag kommer hem igen på söndag, förhoppningsvis klokare på "service". På måndag får jag skjuts tillbaka till Lech, min första arbetsdag är på tisdag. Jag kommer alltså att få min första riktiga smak för vad jag kommer att hålla på de kommande fyra månaderna imorn, aaa det pirrar i hela kroppen av nervositet och förväntan! Jag kommer få se hur jag kommer att bo, jag tror jag kommer att få träffa mina arbetskamrater, kursen jag ska gå på två dagarn ska lära mig en massa... Hjälp!

Idag var min sista skoldag, jag började nästan grina när jag överlämnade choklad till mina två lärare; vi kramades och tackade för åtta bra veckor. Imorn är stackarna bara två kvar i min grupp (veckan efter bara en, då får hon flytta ner till B2 med lite extra material och övningar vid sidan av). Jag sa hejdå till en massa vänner och försökte säga lite hejdå till Lindau... jag kommer ju tillbaka på söndag men jag började med ett farväl idag, det blir som en chock annars tror jag. Fina fina Lindau! Jättesorgligt helt plötsligt, jag som trodde att det nästan bara skulle kännas kul med en ny bostadsort!

Igår var jag på residenset för "Internationaler Abend"; I grupper lagades det mat från olika länder som åts tillsammans. Det var min sista kväll där i West Küste, jag stannade länge och fick skjuts hem. Inte i en bil alltså, utan på pakethållaren från en trasig cykel -  i regnet, mitt i natten. Hade nästan träningsvärk i magen idag så mycket jag skrattade!


För att kunna öva lite läsförståelse (inte bara hörförståelse och tal) i Lech så tänkte jag köpa en bok efter skolan idag. Jag hade blivit tipsad att gå till en liten bokhandel jag inte lagt märke till, den ser så liten ut från utsidan. Den var inte liten! Tre jätteavlånga (smala) våningar fullproppade med böcker, ur högtalarna spelades mysig musik och en och annan fåtölj eller soffa var inklämd mellan böckerna. Jag frågade om hjälp och den hjälpsamma kvinnan tog fram tre böcker och sa att jag kunde sätta mig och ta en kopp kaffe eller te med kaka och kolla lite i dem så att jag kunde bestämma mig. Trevligt med kombinerat fik och bokhandel, tänkte jag. Jag försåg mig med jättegott kaffe och jättegott kaffebröd och kollade lite i böckerna, valde en som verkade jättebra. Jag behövde inte ens betala för fikat! Synd att jag upptäckte den bokhandeln så sent.




Jag är så sjukt upp i varv, kan inte sitta kvar vid datorn längre, vi hörs och önska mig lycka till!

Plätzchen

Idag var jag och hälsade på en vän för andra gången i Friedrichshafen. Hon har slutat i min grupp nu och eftersom vi har blivit bra vänner så satte ett besök fint.

Den här gången var det finare väder än förra gången då det snöade och blåste! Det gick inte att se Alperna tydligt nu heller men det var ändå vackert.

Vi hade bestämt oss för att baka något tyskt hos hennes värdfamilj (=svensk dam) och det fick bli något enkelt: Plättzhen. Det var typ pepparkakor fast utan den bruna ingrediensen. Vi blev typ åtta år gamla igen och lekte med glasyren hahaha... De smakade helt okej tillslut men med väldigt varierande konsistens. Vi skrattade mycket och åt mycket av degen, glasyren och av våra Plätzchen!

Här arbetar någon så hårt att hon inte går att fota! Här är också en tredjedel av våra "pepparkakor", visst är de bedårande!

Efter baket gick vi och åt creppes på en mysig restaurang tillsammans med den svenska gästfamiljsmamman, åh vad gott och mysig det var.

Immer Sommer auf meinem Balkon

Det spelar ingen roll hur många grader det är i luften, när det är vindstilla och sol så är det alltid HETT på min balkong.

Jag satt och sög in D-vitamin för att bli riktigt frisk, jag vill inte vara sjuk på min första arbetsdag!

På torsdag åker jag till Lech! På fredagen och lördagen kommer jag att delta i en servicekurs som hotellet anordnar, på söndag morgon åker vi tillbaka till Lindau (som tur är hinner vi då se julmarknaden!) och på måndagen åker vi till Lech "för gott". Tisdagen den 4:e december är min första arbetsdag.

Jag längtar efter att det ska börja nu, jag har blivit ivrig och lite nervös, jag vill få den fruktade starten gjord - det blir säkert en chock med en ny vardag, hundra saker att lära sig, högt tempo, prata en ny sorts tyska... Men jag är redo!

Auf Wiedersehen

Varje fredag är alltid den sista dagen för några elever på skolan, igår slutade fyra underbara människor från min lilla grupp, på måndag är vi bara tre elever kvar (med mig inräknat). Eftersom vi har fått så bra sammanhållning i min grupp, elever och lärare emellan, så bjöd vi våra två lärare på lunch. De blev jätteglada och överraskade! Det var jättekul, sen drog lärarna hem och vi tog en liten nostalgipromenad på ön.

Vi hamnade på ett
mysigt café/bar där
vi drack vin, öl, te,
drinkar, Glühwein
och delade på
kvargkaka. Jättefina
människor, inte kul
att säga hejdå...


Det kommer att
kännas tomt i
klassrummet
på måndag!